Tack och hej

Jag har landat i vardagen igen. Ekorrhjulet snurrar och jag trivs när jag återfår mina rutiner kring jobb, träning och fritid. En dag i taget för att inte tappa kontrollen över ångesten som ändå ligger i bakhuvudet och gnager. Det är snart dags för återkontroll och besked om hur sommaren ska bli och jag önskar så innerligt att den bara innebär oron över att visa mig i bikini på badstranden. För det är det enda jag vill göra. Sola och bada och njuta.

Det här blir troligtvis det sista inlägget jag skriver i denna blogg. Jag gjorde bloggen som ett projekt för mig att komma tillbaka till livet och för att motivera mig själv, och andra, under vägen mot Vasaloppet. Ert stöd har varit fantastiskt och jag kommer att bevara era fina kommentarer i mitt inre så länge jag lever. Ni har givit mig så otroligt mycket värme och kärlek och det är jag innerligt tacksam för.

Ett annat syfte med bloggen var att få folk att uppmärksamma Ung Cancer och det tror jag att jag har lyckats med. Min insamling till Ung Cancer nådde 105 000 kronor! Helt ofattbart och för det tackar jag alla bidragsgivare från botten av mitt hjärta! Tillsammans gör vi skillnad!

Jag tror och hoppas att jag kommer att fortsätta att skriva, jag vet bara inte hur eller i vilken form, men jag lovar er att blir något av det jag skriver offentligt så ska jag meddela er.

Ta hand om er nu och TACK än en gång!
Kärlek

Emma

Filmsnutt

Här kommer en liten filmsnutt när Kristin Kaspersen intervjuas efter målgången. Lyssna på vad hon säger, men släng också ett öga på publiken bakom. Där står mina fina vänner med sina Fuck Cancer-mössor och stöttar. I slutet av filmen får ni också se mig en kortis. Kul!
Klicka på länken nedan så kommer ni direkt dit!

http://svtplay.se/v/2733484/kaspersen_nisse_ar_sa_mentalt_stark

Vasaloppsdrömmen

Hemma i verkligheten. Tillbaka i Göteborg efter att min Vasaloppsdröm blev sann. Det har varit mycket känslor de senaste dagarna och jag ska försöka få ner dem i ord. Jag ska försöka att beskriva det magiska jag varit med om för att ni ska kunna förstå hur mycket det här betyder för mig. Hur mycket alla ni som hejat, hållt era tummar och skickat hälsningar till mig betyder. Det är rätt svårt att landa i för jag är högt upp bland molnen och svävar.

Dagen V började med att vi vaknade klockan 03.00. Jag hade sovit oförskämt bra, stenhårt utan att vakna en endaste gång. Allt var förberett. Kläderna som jag skulle ha på mig låg i en prydlig hög i "ta-på-mig-ordning" och väskan var packad. En stadig frukost med flingor, smörgås och banan intogs och sedan körde vi ner till starten ca 03.50. Tio minuter tidigare än förra året. Allt för att komma lite, lite längre fram i startfållan.


Det var i princip tomt när vi kom ner till startområdet ca 04.15. I min startfålla stod bara två personer och jag ställde mig snällt i led bakom dem. Påpälsad upp till öronen såg jag hur området sakta fylldes med människor för varje minut som gick. Ganska snart var köerna till fållorna ganska långa och allas förväntan låg i luften. Termometern visade på minus 12 grader och det bet i kinderna. Jag stod och lyssnade på min uppladdningslista i telefonen och dansade lite lätt på stället. När klockan slog 05.30 öppnade funktionärerna starfållorna och släppte in oss, en efter en, under kontrollerade former. Jag räknade spåren och gick längst fram i spår 16 och ställde mina skidor på plats. Efter det sprang jag till bilen, mötte mina vänner och fick upp värmen i kroppen igen.  Sedan var det bara att äta lite mer och vänta. Vänta på att klockan skulle slå 07.30 för att då gå till startfållan igen.

I starten mötte jag också min fantastiska hejarklack. När vi sitter i bilen så hör jag bara Emma Hellberg, anropar Emma Hellberg och gåendes framför oss ser jag mina bästa vänner med en stor banderoll och en megafon till sin hjälp. Glädjen var enorm! Mina fina vänner som åkt ändå från Göteborg bara för att få heja på mig, vad är vänskap om inte det.

När vi väl gått ut ur bilen och lämnat våra väskor för vidare transport till Mora, går tiden väldigt fort. Det är en liten gemensam uppvärmning innan alla slänger av sig sina överdragskläder och sedan sätter på sig skidorna. När startskottet går så står alla helt stilla en bra stund innan det går att börja ta sina första stavtag. Jag tar det väldigt lugnt i starten, håller avståndet till personen framför, för jag vet att helt plötsligt säger det bara stop och då gäller det att ha lite marginaler. När jag har åkt halva startrakan kommer en liten, liten nedförsbacke. I den backen står en kille med träskidor mellan mitt spår och det spåret till höger om mig. Killen framför mig kan inte byta spår och inte jag heller för vi har hela tiden folk som kommer på båda sidor om oss. Snubben med träskidorna börjar ploga i backen och lägger då hela sin skida över vårt spår. Killen framför mig ramlar bakåt på mig och lägger hela sin tyngd på min kropp. Jag skriker högt AAAAAJ och är helt säker på att om inte jag har gått sönder nu, så har min utrustning det. Han som ligger på mig kommer i alla fall upp väldigt snabbt, men jag ligger kvar. Jag är inte stark nog att putta upp mig själv, för skidorna sticker iväg så fort jag försöker. En vänlig själ som står bakom mig försöker stå på mina skidor för att hjälpa mig, men jag får ingen kraft. Jag ser hur hundratals åkare passerar mig och får lite panik. Men så får jag kraft, kommer upp och kan börja åka igen. Adrenalinet pumpar och jag försöker lugna ner mig själv. Känner efter i kroppen. Inget gör ont och både stavar och skidor är hela, turligt nog. Jag kommer fram till början på första backen, väljer höger sida och kommer ner i puls igen. Jag vet att det inte är någon idé att stressa upp sig. Jag fokuserar på att hålla in stavarna och ställer skidorna i V-form för att i långsam takt ta mig upp för den långa stigningen.

Jag tittar på klockan när det har gått 47 minuter. Då är jag nästan uppe och ungefär tio minuter senare kan jag börja att åka skidor i lugn takt. Glidet till Mångsbodarna är sådär. Vädret är helt fantastiskt och det är en lätt väg att åka på myrarna. Jag lägger upp delmålen i huvudet. Intalar mig själv att varje kontroll jag kommer till är en seger. Mellan Smågan och Mångsbodarna ser jag min hejarklack för första gången. De skriker och hejar högt och jag får tårar i ögonen. Kraften de ger mig är enorm. När backarna upp till Risberg börjar får jag testa lungorna för första gången på allvar. Jag inser att jag måste ta det lugnt om jag ska hålla hela vägen. Lägger mig därför i ett mittspår och kör på i min egen takt. Fokus på tekniken, ett skidtag i taget, försöker glida ut ordentligt för att spara på krafterna. Backarna är cirka tre kilometer långa och den jobbigaste etappen för mig på hela loppet. Ser att pulsen ligger jämt och bra, men jag tittar inte alls på klockan för jag vill inte stressa upp mig. Nästa mål är Evertsberg där min hejarklack och gänget från Stafettvasan står och väntar på mig. Tar jag mig dit har jag åkt halvvägs.

Från Mångsbodarna började jag få krampkänningar i magmusklerna. Jag dricker mycket vid varje kontroll och när jag kommer till Evertsberg får jag inte bara torra kläder och handskar, utan också elektrolyttabletter och massa vätska. Jag blir otroligt väl omhändertagen och får massa glada tillrop innan jag börjar skynda vidare. Men bara efter 200 meter efter kontrollen får jag ordentligt kramp i magen. Jag får slänga mig ner vid sidan av spåret, två kvinnor i publiken skyndar fram till mig och hjälper mig av med skidorna så att jag kan lägga mig på magen och sträcka ut den. Det måste ha sätt väldigt komiskt ut när jag låg där och skrek. Jag skrattade lite åt min situation och den ena kvinnan frågade om jag kunde fortsätta och jag sa bara Jaja, det är klart jag ska fortsätta. När jag började åka igen så fanns krampkänningarna fortfarande kvar, så jag använde magmusklerna så lite som möjligt. Som skönt var så är sträckan efter Evertsberg fram till Oxberg min favoritsträcka. Den börjar med massa sköna nedförslöpor där man får vila lite och avslutas med Lundbäcksbackarna. Nedförsbackarna var dock sönderplogade så riktigt så mycket vila som man kan få, fick jag inte, men det var ändå den mest behagliga sträckan. Glidet på mina skidor hade blivit mycket bättre ju längre jag åkt och i nedförsbackarna susade jag förbi allihopa. Det gav grym mental styrka.

Efter Oxberg så vet jag av erfarenhet att jag brukar få det riktigt tungt. Då är det 28 km kvar och då känns det i kroppen att man åkt skidor länge. Därför körde jag på ett ett så lugnt och jämt tempo jag kunde, även om kroppen fortfarande kändes hyfsat fräsch. Jag fick åka mycket diagonalåkning på grund av magkramperna, men det funkade bra. I spåret var det totalt fokus från alla håll. Alla fokuserade på sin uppgift och var knäpptysta. Jag skrek heja, heja i uppförsbackarna för att ge lite extra energi, men fick knappt något tillbaka. Fast det gjorde ingenting. Jag blir ofta stärkt själv av att heja lite på andra, då känns det som att jag har energi över och då orkar jag trycka på lite mer.

Någonstans mellan Oxberg och Hökberg kom jag upp jämsides med en man, startnummer 12501. Vi stod i spåren bredvid varandra i början av en nedförsbacke och jag sa till honom att Nu kör vi. Han log tillbaka mot mig och sa Ja, det gör vi. I nedförsbacken gled jag ifrån honom, men han kom snabbt ikapp mig när det inte sluttade nedför längre. Han la sig bakom mig och vi  tuffade på. Efter en stund gick han ut i spåret bredvid mig, gick om mig och sa Nu byter vi spår och jag följde efter. Vi lämnade Hökberg tillsammans och  då sa jag att Nu släpper jag inte din rygg fram till mål. Han skrattade gott och sa Jag är lite trött nu, så det går inte så fort. Det gick fort nog för mig och jag kämpade på bakom honom.

Framme i Eldris, den sista kontrollen innan mål, var kramperna i magen tillbaka och jag drack lite extra buljong för att få i  mig salter. Startnummer 12501 vinkade åt mig och sa Kom igen, nu drar vi. Jag drack upp och tog hans rygg igen. Ganska snabbt började det bli ganska jobbigt för mig att hålla hans rygg. Mina benmuskler började bli ordentligt trötta och jag kunde inte avlasta dem med stakåkning för varje gång jag tog ett staktag så krampade magmusklerna. Jag såg hur han gled längre och längre ifrån mig och insåg att jag var tvungen att släppa och då började min egna resa in till mål.

Jag räknade ner varje kilometer som jag passerade och när det var fyra kilometer kvar så insåg jag att jag skulle kunna komma i mål under nio timmar. När jag förstod det så blev åkningen helt annorlunda. Det var inte längre jobbigt att åka. Jag tog det lugnt och insöp varje meter och försökte skapa minnesbilder i mitt inre. Lyckan började bubbla upp inom mig och när jag kom in i Moraparken så var varje stavtag en fröjd. När jag passerar den sista chipavläsningen och hör hur det piper, så vet jag att jag har 600 meter kvar till målgång. Då hör jag hur speakern ropar mitt namn och pratar om vem jag är och varför jag åker. Leendet spricker upp och längs hela målrakan så hör jag applåder och flera som ropar mitt namn. Jag har mycket krafter kvar den sista biten och kör på så snabbt jag kan. När jag passerar målgången så bubblar det inom mig av glädje, stolthet och lycka. Mina vänner står där i målet och välkomnar mig med kramar, pussar och tårar. Precis efter att jag har kommit i mål går Kristin Kaspersen och Nils Ekman (som åkte för Strokefonden då Nils Ekman drabbades av en storke för bara ett år sedan) också i mål och vi står alla tre på samma ställe och pustar ut. Jag får ge dem båda en kram och tårarna sprutar på mig. Det jag kände då är så svårt att klä i ord, men jag har nog aldrig varit så stolt i hela mitt liv.

Göteborgs Posten kommer fram och intervjuar mig och frågar bland annat om det känns som jag har vunnit nu. Jag försöker förklara mellan tårarna att det är en enorm vinst att få känna att kroppen klarar av det. Att jag har återfått kontrollen och att det är min kropp och inte cancerns kropp. Att jag inte vet om jag kommer att vinna över cancern, för det handlar inte om hur bra eller hur mycket man kämpar, men för varje dag som jag får vara mig själv så är det en vinst. Det är en vinst att få leva och jag är så otroligt glad över att jag hittat tillbaka till min livsglädje efter all sorg, smärta, oro, ångest och orättvisa som jag gått igenom de senaste åren. Jag kommer aldrig att ge upp kampen om mitt liv och varje jävla cancercell som bråkar med mig kommer att gå sin tuffaste match. Jag är redo att kriga tills jag dör. Jag kommer aldrig vika mig.

Tårarna faller när jag skriver detta för min vilja att leva är så stor. Att få göra det som jag älskar mest i livet, åka skidor och umgås med mina nära och kära, ger mersmak och då blir också oron för att förlora allt fruktansvärd. Jag är inte beredd att lämna allt detta. Jag är inte beredd att få ett till negativt besked. Jag är inte beredd för någon mer behandling. Samtidigt vet jag att jag måste göra min återkontroll snart och varje del av mig skriker Jag vill inte! Jag vill bara få leva, utan cancerhelvetet.

Tårarna faller också för att jag har fått så oerhört mycket kärlek de senaste veckorna och mitt hjärta svämmar över. Jag tar åt mig av alla fina hälsningar och jag önskar jag kunde ge var och en av er en stor, stor kram och säga ett personligt tack. Men det är ju omöjligt så därför hoppas jag att ni alla tar åt er av det här.

Tack för att ni har hjälpt mig att orka. Tack för att ni har stöttat mig och trott på mig. Tack för att ni ger mig mod. Tack för att ni finns.

Jag avslutar med en bild på mig som är tagen precis när jag gått i mål. Bilden säger allt. Jag är lyckligaste i världen just då.

Turbostavar och kärlek

Det här med att uppdatera er varje dag den här veckan gick ju åt skogen. Har varit fullt sysselsatt med allt mellan himmel och jord de här sista dagarna. Om en timma kör vi mot Sälen. Imorgon går startskottet för Stafettvasan klockan 9.00. Glöm inte att heja lite extra på Fuck Cancer - team 1.

I tisdags firade vi en vän som fyllt år. Vi var ett gäng ute och käkade mat och hade trevligt. När jag kom tillbaka till bordet efter att ha varit på toaletten låg det ett kort vid min plats. På framsidan är det två gepader och på baksidan står det så här:

För att hjälpa dig att nå dina högt uppsatta krav

vill vi skänka dig en stav (eller två)

Puss & Kram

Dina bästisar

Fisen, Körven, Fritchen

Att rimma kanske inte är deras främsta egenskap, men de är ändå världens bästa vänner. Jag blev så otroligt glad och överraskad över deras fina present. Nu har jag alltså ett par alldeles nya turbostavar som hjälp under loppet. Det kommer att gå sjukt fort!

Jag kommer hinna bli frisk. Jag kommer kunna åka Vasaloppet. Jag kommer att nå mitt mål.

MOT SÄLEN!

Måndag

Det spritter i kroppen. Jag mår bra och är förväntansfull, men det börjar samtidigt lägga sig ett lugn inom mig. Vetskapen om att jag har gjort mitt allra bästa för att fysiskt förbereda mig för dagen V ger mig mental ro. Det är riktigt gott att känna. Den mentala biten är viktig, kanske viktigast av allt.

Både när jag körde spinningpasset igår och under styrkepasset i morse, använder jag mig av Vasaloppet för att ta mig igenom de jobbigaste partierna. Igår spelades Håkan Hellströms "Ramlar" under några jobbiga intervaller och när han sjöng "det blir en lång väg ner", så föreställde jag mig hur jag i utförslöporna under loppet får vila lite. Och idag när jag stod på gymet och pumpade vikterna gång på gång, så symboliserade ungefär var tredje repetition en kontroll i Vasaloppsspåret. På detta sätt håller jag fokus under hela träningspasset och ger mig inte förrän jag gjort allt jag ska göra.

Det finns många låtar att peppa till och kanske blir det så att jag lägger upp mina favoriter här inom kort. En låt som jag har lyssnat på gång på gång är: "Only if for a night" med Florence & the machine. Inte direkt upptempo, men väldigt inspirerande ändå.

Och jag fortsätter: Jag kommer hinna bli frisk. Jag kommer kunna åka Vasaloppet. Jag kommer att nå mitt mål.

Nedräkning

En vecka kvar.

Det närmar sig och det går fort nu. Smärtan i lungan är i princip borta och jag kan andas in djupt, nästan hela vägen, utan att det känns. Hoppet och drömmen lever i allra högsta grad.

Under morgonens spinningpass tänkte jag på hur långt jag faktiskt har kommit och att jag redan innan loppet har startat, känner mig som en vinnare. Jag har vunnit genom att ta mig dit jag är. Hur loppet än går på söndag, så kan jag vara galet nöjd och stolt. För, för cirka fem månader sedan var min kropp i så dåligt skick att jag inte ens kunde sitta utan att det stramade i lårens baksidor. Stegen jag tog var både små och oerhört påfrestande på kroppen. För att inte tala om mitt första spinningpass. Tunn som en sticka, med cvk:en fullt synlig på mitt beniga bröst tog jag mig mödosamt mig igenom den en timmes långa cykelturen. När vi skulle strecha efteråt fick jag inte ens upp foten mot rumpan så att jag kunde töja lårens framsida på grund av att jag var så orörlig. Då trodde jag aldrig att min kropp skulle återhämta sig på det sättet den gjort. Även om jag inte kan kalla mig rölig eller smidig idag heller. Men ändå. Skillnaden är enorm.

Med en vecka kvar så börjar fjärilarna flyga i magen, men det är en bra nervositet. Jag ser väldigt mycket fram emot nästa söndag, fast jag vet att resan kommer att bli lång och tuff. Jag kommer under veckan hinna nojja sönder mig inför hur vädret ska bli och för en massa saker som kan hända innan starten väl gått, men jag ska också passa på att njuta. Njuta av att vara här jag är idag och av att jag mår så bra som jag gör. Jag trodde inte för en sekund på att denna dagen skulle komma när jag mådde som sämst i somras.

Jag ska försöka att hålla er uppdaterade varje dag denna veckan. Imorgon gör jag sista träningspasset med min sjukgymnast och på tisdag tänkte jag tömma kroppen med ett hårt spinningpass.  Sen blir det vila.

Mantrat fortsätter. Jag kommer hinna bli frisk. Jag kommer kunna åka Vasaloppet. Jag kommer att nå mitt mål.

Startnummer

För att hålla hopp, humör och fokus uppe så tänkte jag informera er om mitt startnummer och hur ni kan följa mig under vasaloppet. Så här kommer följande information.

Startnummer: 17550
(söker ni på det på vasaloppets hemsida nu kommer det att stå ett annat namn än mitt, det är för att jag har köpt en startplats av en vän och namnet kommer att ändras till mitt när jag hämtar ut min nummerlapp)

För att få sms, med uppdatering om hur det går för mig varje gång jag passerar en kontroll, så gör ni så här:
Skicka ett sms och skriv VASA VL 17550 och skicka det till 72777. Sms:et kostar 30 kronor.

Status idag är lite bättre än igår. Det går framåt. Jag har varit ute på en promenad och det går mycket bättre att andas, även om jag inte kan kalla det bra. Men jag fortsätter att intala mig själv att:

Jag kommer hinna bli frisk. Jag kommer kunna åka Vasaloppet. Jag kommer att nå mitt mål.

90 000

Mitt i all tragik som händer just nu har jag glömt att meddela er den fantastiska nyheten att: JAG ÄR I MÅL!

Fantastiska människor har köpt hela mitt Vasaloppt och skänkt hela 90 000 kronor till Ung Cancer. Det ger mig gåshud!

Tusen, tusen tack till alla som har skänkt pengar och stöttat mig och Ung Cancer.
Gissa om att vi tillsammans gör skillnad!

Jag är inte bitter

Eller jo, kanske en smula.

Jag har tagit beskedet om propparna i lungan ganska bra. Väljer att inte se problemen, utan fokuserar på att det fortfarande finns en möjlighet för mig att åka Vasaloppet. Även om den är liten, så har den inte tagits ifrån mig. Smärtan är mycket bättre, men jag kan fortfarande inte ta djupa andetag och flåsar så fort jag går en längre sträcka, för att inte tala om att ta mig upp för mina två trappor till lägenheten. Utskriven är jag i alla fall och jag tror på att jag tillfrisknar mycket snabbare om jag får vara hemma, än om jag hade varit tvungen att vara på sjukhuset.

Fick ett annat väldigt tråkigt besked i samband med propparna i lungan. Operationen av Kocks blåsa måste skjutas på, i minst tre månader, om det ens blir av överhuvudtaget. Just nu har jag bara stängt av den informationen. Klarar inte av att tänka på det utan att börja lipa. Jag hade så mycket hopp om ett bättre liv till den. Skit samma. Jag tänker istället på att jag ska åka på lyxsemester med min älskade syster i maj. Något som kanske inte hade gått om jag opererats.

Fokus på det bra. Stoppa det mindre bra i en låda som får öppnas en annan gång. Inte nu.

Imorgon ska jag få resultaten av mitt styrketest. Om de är skitdåliga så kan jag ju alltid skylla på lungemboli. Under tiden så gör jag tåhävningar och andra mindre krävande rehabövningar här hemma och tänker kom igen nu kroppen, var lite schysst mot mig!

Jag kommer hinna bli frisk. Jag kommer kunna åka Vasaloppet. Jag kommer att nå mitt mål.

Det här händer inte

Det finns ingen rättvisa i den här världen och det finns definitivt ingen bra tajming med något i mitt liv.

Igår vände livet på två sekunder. Jag åkte till Stockholm med Ung Cancer tidigt på morgonen för att fotograferas inför deras nästa annonskampanj. På natten innan hade jag vaknat flera gånger av att det gjorde ont i revbenen, men när jag väl gick upp och tog några värktabletter så försvann det mesta av smärtan. Vi hade jätteroligt i Stockholm, det var en effektiv och intensiv dag. Vi åkte från Göteborg klockan 05.54 och åkte tillbaka från Stockholm 15.10. Det är så de jobbar, shoff shoff shoff! Fantastiskt kul att få vara med.

På tåget hem tilltog smärtan i revbenen och förflyttade sig upp mot det vänstra skulderbladet och jag började få lite problem med att ta djupa andetag. När vi klev av tåget berättade jag hur jag mådde för min vän F och hon sa direkt åt mig att ringa till avdelningen. Eftersom jag inte ville tänka på vad det kunde vara så hade jag dragit mig för det, men så slog jag ändå numret och fick tala med en sjuksköterska som känner mig väl.

Efter att jag pratat med henne så gick jag ändå till sjukgymnasten som jag hade en tid med. Sköterskan skulle ringa upp när hon hade pratat med min kirurg. Jag bytte om i hopp om att hinna göra ett kort pass innan de återkom. Jag hade precis fått på mig träningskläderna när de ringde upp och sa det jag inte ville höra. Kirurgen misstänkte att det kunde vara en propp i lungan och jag var tvungen att komma dit för att göra en datortomografi. Just då kände jag bara hur all energi rann ur mig och jag tänkte att detta får inte hända. Jag ringde min syster som kom som ett skott och mötte mig och följde med upp till avdelningen.

Väl där så börjar de med att ta blodprov för att kolla så att mitt kreatininvärde inte var förhöjt. Jag har en urinvägsinfektion, så de ville kolla att det inte var några problem med njurarna. Blodproverna var bra och jag skickades till röntgen ganska snabbt. Innan det så fick jag kämpa med en ångestattack på grund av att de var tvungna att sätta en PVK; en infart i armen. Varje gång de behöver göra det fylls jag av panik, rädsla och ångest för det är så många minnen som kommer upp. Min fina syster höll mig i handen och klappade på mig hela tiden och lotsade mig med sin röst så att jag tillslut klarade att slappna av och de fick in nålen i ett bra kärl.

För en gång skull var det ingen väntetid på röntgen och jag kom in direkt. Den hemska kontrastvätskan sprutades in i min kropp, jag blev helt kokhet och det kändes som att jag kissade på mig. Kontrasten gör så, det känns likadant för alla. Sedan tog de bilder när jag med stor ansträngning andades in det lilla jag kunde och höll andan. Som tur var blev bilderna bra på första försöken.

Det tog nog bara tjugo minuter efter datortomografin  innan läkaren kom med beskedet. Jag har flera små proppar i lungan. De sitter i de små kärlen längst ut i lungträdet, vilket i sig är positivt. Men ändå. Propp i lungan var inte direkt vad jag planerat eller förväntat mig. Paniken när hon uttalar diagnosen är total. Jag ser hur mitt Vasalopp försvinner och jag blir så fruktansvärt förbannad och provocerad av min kropp, ännu en gång. När fan ska allt ta slut?

Idag pratade jag med min kirurg som hade kontaktat koagulationsexperterna för att avgöra behandling. Det blir fragminsprutor, en om dagen, i ett halvår. Hon frågade om vad de ansåg om när jag fick börja träna igen och de svarade att jag får börja så fort jag inte längre har ont. Hon frågade också om jag fick ställa upp i Vasaloppet och de svarade att de inte ger något sådant förbud.

Oj. Vad. Skönt. Det var när hon sa det.

Ett leende spred sig på mina läppar och jag vågade andas ut. Det är en enormt fysisk ansträngning att utföra ett Vasalopp och om jag kan ställa upp, så måste jag lyssna på varendra signal som kroppen sänder ut. Jag vet det. Jag tänker inte riskera mitt liv för Vasaloppet, men jag ska fan stå där i startfållan i Sälen och få känna att jag har nått mitt mål. Det känns så förbannat skönt att de inte tog det ifrån mig.

Vilken jävla röra. Tajmingen kunde ju varit bättre, men också sämre. Nu ska jag vila, vila, vila och återhämta mig för att ge allt jag kan den fjärde mars. Håll nu alla era tummar för att det här går vägen!

Vrede

Aggressiviteten pyser som en tickande bomb inom mig. Jag fick ju ut en del på den stackars stomiterapeuten förra veckan, men allt har tydligt inte kommit ut. Jag går hem från jobbet och inser hur jag målar upp scenario, på scenario där jag skäller ut personer och skriker ut min frustration. Vad kommer all denna vrede ifrån?

Jag har haft väldigt mycket att göra den sista tiden och det har bara varit roliga saker, men kanske har jag tagit mig lite vatten över huvudet. Mitt nyårslöfte var ju att inte planera in så mycket och det löftet höll jag i cirka två veckor efter nyårsafton. Det är dags att ta det där löftet på allvar igen och börja prioritera vila. Kanske försvinner den där vreden då av sig själv.

Idag ska jag göra ett styrketest hos sjukgymnasten, är grymt nervös. Får se ifall jag vågar dela med mig av resultaten senare.

Mars

Mars månad är väldigt viktig för mig. Mars månad innebär förväntningar, förhoppningar och delmål. Mars månad kommer att bli väldigt känslofylld och jag kommer att skratta och gråta. Jag hänger upp mycket av mitt liv på mars månad och det gör mig livrädd.

Drömmen om Vasaloppet har växt sig så stark att jag knappt kan hantera den längre. Jag längtar enormt till dagen V, då jag förhoppningsvis får vinna en liten vinst över cancerjäveln. Oron för att jag ska bli förkyld, bryta benet eller en skida för del delen, växer inombords och jag måste hitta sätt att hantera den. I nuläget förtränger jag den bara, samtidigt som jag går väldigt försiktigt på isiga gator och försöker undvika stora folksamlingar och förkylda vänner. Ingen kan garantera mig att inget kommer att hända. Det är mycket som ska stämma för att drömmen ska bli av. Så jag försöker andas djupt, ta en dag i taget och tänka att det kommer att gå bra.

Mars månad innebär också en förhoppning om att bli en stomi fattigare. Operationen av Kocks blåsa ska snart börja planeras och i och med det så måste jag gå igenom mitt beslut noga. Kirurgen ska informera om alla risker och de nackdelar som finns, men också om de faktiska positiva aspekterna som jag drömmer om. Operationen är komplicerad och mycket kan gå fel. I och med att jag är opererad flera gånger i buken tidigare, är bara det en riskfaktor för att det inte går som man har tänkt.

Vetskapen om att det kan gå bra och att min vardag kan bli väldigt mycket bättre, gör mig övertygad om att jag vill gå igenom denna operationen. Jag måste ge det ett försök. Om det går åt andra hålet, åt helvete helt enkelt, så får jag ta det då. Då får jag ta tag i de problemen som uppstår, även om jag är otröstligt rädd för just det. Att riskera att vakna upp ur narkosen och få veta att operationen gått fel och att jag därmed kommer ha flera månader av rehabilitering framför mig, utan att livet ens kommer att bli bättre, får mig att skaka och gråta av oro. Vågar jag utsätta mig för det?

Min kirurg är lika ärlig som hon är empatisk. Hon vill ge mig alla förutsättningar att ta ett så bra beslut angående operationen som möjligt, det vet jag. Och hon kommer att stödja mig, vilket beslut jag än fattar. Men hennes ärlighet ger mig ångest och gör att jag nu sitter hemma och gråter. Tänk om jag fattar fel beslut. Tänk om det går så fel att livet blir värre efteråt, än det är nu. Kan jag då leva med mig själv?

Västgötaloppet

Idag är jag inte längre arg. Istället är jag trött. Körde ett träningspass i morse på Skatås konstsnö. Kroppen känns okej, förutom en hälsena som bråkar med mig. Har fått stränga order om att göra tåhävningar i alla olika typer av utföranden för att det ska gå över. Så det gör jag. Är galet nojig över att åka på en skada innan dagen V. Det får bara inte hända.


Nu blir det vila och kolhydratuppladdning inför söndagens Västgötalopp. Det är 42 km långt och jag är väl lite orolig för hur det ska gå, med tanke på hälsenan. Får hoppas på att det blir ett ganska flackt lopp så att jag mest kan staka och inte behöver anstränga den så mycket. 


Det är 23 dagar kvar nu. 23 dagar av ångest, förväntan och nervositet. Ni håller väl era tummar för mig?!

Det är okej att känna

Ilskan bubblar i mig när jag är på Apoteket för att hämta min beställning. Kassörskan får höra mig svära över att hjälpmedelskortet inte innehåller det som det ska innehålla. Hon försöker vara trevlig och frågar om jag kan göra beställningen själv nästa gång. Jag suckar över att få ännu en sak att fixa, men säger att Jo det kan jag väl göra. Klockan är tio över sex och jag är hennes sista kund, jag önskar jag kunde ansträngt mig lite mer för den sakens skull.

Går ut från Apoteket med de där gigantiska papperskassarna igen och är så förbannad. Ringer och lämnar ett otrevligt meddelande på stomiterapeutens telefonsvarare. Säger att jag inte springer till Apoteket fram och tillbaka för att jag tycker att det är kul. Ber henne göra om och göra rätt. På ett inte så trevligt sätt.

Blodsockernivån är vid fotknölarna och jag skyndar mig hem. Trycker i mig lite mat och i takt med att blodsockret stiger så kommer mitt dåliga samvete. Borde jag ringa och säga förlåt? Antagligen. Men jag orkar inte.

Ibland brister det, tålamodet, och bägaren rinner över. När jag har fått sova och vaknar imorgon så kommer jag känna mig dum över hur jag betett mig. Just nu tänker jag bara att det är okej att känna. 

Så nu uppfriskar jag ert minne med den första och mest gripande filmen som Ung Cancer har gjort, hitills.

Mediahora

Nu är det så att jag kommer vara med i lite olika tidningar under februari. Först ut att publicera ett reportage av mig är Nerikes Allehanda. När Lotta och Kicki följde mig under två dagar så kändes det aldrig som en intervju eller som att de försökte tömma mig på svar för att få till en gottig historia. Båda två var väldigt ödmjuka och utstrålade förtroende och välvilja. Något som var väldigt viktigt för mig.

Reportaget är naket och utlämnande, men också väldigt viktigt. Läs om ni vill HÄR!

En doft av cancer

Jag har en duschtvål som luktar cancer. Det var ett tag sedan jag använde den, har använt en lyxtvål sedan ett tag, för att unna mig. Idag när jag duschade tog jag den där andra tvålen och började tvåla in mig. Direkt fördes jag tillbaka till i somras när jag mådde som sämst. Jag fick upp bilder av mig själv när jag fick kämpa mig ur sängen på morgonen och släpa mig själv till duschen. Jag kände det där konstanta illamåendet och minnet av hur ledsen jag var sköljde som en våg över mig.

Det sägs att luktminnet är det starkaste. Att det är med hjälp av det minnet man kan komma tillbaka till exakta känslor man kände vid en specifik situation.

Att jag inte kan äta vissa saker känns mer förklarligt. Även om jag nästan aldrig spydde under mina cellgiftsbehandlingar, så sitter det där illamåendet i halsen när jag tänker på till exempel Polarklämmor. Det var det som fanns att äta på avdelningen under de timmar som jag låg och fick cellgiftet insprutat i min kropp. Jag har också svårt att äta sparris, något som jag egentligen älskar, för det var det första jag åt efter min allra första cellgiftsbehandling.

Ja, att lukta cancer är ju inte så jävla kul, så därför slängde jag den där duschtvålen direkt. Men hur mycket man försöka värja sig mot minnet, så är det alltid något som gör sig påmind om helvetet man gått igenom.

Frisk! Vinna!

Förövrigt så har jag hittat på en ny grej. Det gäller Fv-brunnar. De hoppar jag nu på med glädje! Jag har nämligen bestämt att de står för Frisk och Vinna.

Så det så.

Halvvägs

Nu har jag kommit halvvägs! Tack vare alla fina människor som skänkt över 50 000 meter och kronor till mig och Ung Cancer.

Det är helt otroligt!

Vad är en normal kropp?

Ser att Blondinbella har lagt ut bilder på sig själv i bikini på sin blogg. Ser också att hon har fått runt 500 kommentarer på detta. Jag vet vad det kommer att handla om, men jag måste ändå gå in och läsa. Det är 500 kommentarer som handlar om hur hon ser ut.

Att folk har så mycket tid och energi över.

Jag undrar vad mottagande hade blivit om jag hade lagt upp en bild på mig i bikini. Hade jag kunnat framkalla en sådan reaktion genom att visa mina påsar på magen? Förmodligen hade folk blivit stumma och drabbats av en stomichock.

Det är nästan så att jag känner för att göra det. Bara för att provocera.

Cancer och logik

Kommer på mig själv med att dunka mig tre gånger i ryggen när jag går på en A-brunn. Den där reflexen sitter fortfarande i sedan jag först började med det på mina barndoms gator, ohyggligt rädd för att bli drabbad av otur. Nu blir det där beteendet en ironisk påminnelse om att det inte alls går att påverka vissa saker i livet. Hur många gånger jag än spottar över axeln när en svart katt springer över gatan, så finns det ingen chans att påverka utgången av det jag går igenom.

Intellektuellt vet jag att det inte spelar någon roll om jag tänker positiva eller negativa tankar, eller för den delen missar att dunka mig i ryggen när jag går på en A-brunn. Men i huvudet spelas det ändå upp tankar på att om jag tänker si kommer jag klarar mig, om jag tänker så kommer jag att få ett återfall. Logiken saknas helt i mina egenkomponerade resonnemang och jag vet att jag inte kan styra livet med dem. Ändå så fortsätter det att mala i mitt huvud.

Det är kanske för att jag vill ha svar och veta varför just jag drabbades av detta helvetet. Är det  något jag har gjort, är det något jag har sagt? Skulden som kommer med att man blir sjuk är enormt gnagande. För min del handlar det nog om att jag vill ha tillbaka kontrollen. Jag vill kunna bestämma över mitt liv och kunna skrämma skiten ur sjukdomen så att den drar så långt åt helvete och aldrig kommer tillbaka. Men det fungerar inte så.

Jag vet att jag bara kan påverka livet här och nu, hur jag vill utforma min dag för att göra tillvaron så trevlig som möjligt. Jag vet att ingen har gett mig cancern som ett straff för mina tidigare synder. Jag vet att om jag överlever eller inte, endast beror på hur cancercellerna reagerar på medicinen jag tar mot dem. Ändå kan jag inte inte sluta med det där invanda beteendet att dunka mig själv på ryggen. För tänk om, tänk om jag slutar och tänk om jag då dör.

Ni ser ju. Logiken är som bortblåst. Om man tänker åt andra hållet så kanske det är på grund av att jag dunkat mig själv i ryggen när jag gått på A-brunnar som jag har fått cancer. Ja, cancern fuckar upp mitt huvud totalt, men det är omöjligt att inte låta mig påverkas och tänka rationellt. Så stark är jag inte. Så mycket klarar jag inte av.

25 000

På knappt två dygn har ni köpt metrar så att jag nu har passerat Mångsbodarna. Det innebär att ni har skänkt 25 000 meter och kronor till mig och Ung Cancer.

Fy fan vad ni är bra!

Urinläkage

"Har du också fått problem med blåsan på äldre dar?" - Öhh, nej.
"Tycker du det är svårt att hålla tätt efter din graviditet?" - Skulle inte tro det.
"Drabbas du också av urinläkage?" - Joråsåatt...

Om någon för ett år sedan hade berättat för mig att jag skulle kissa på mig mitt på centralstationen hade jag nog dött av skam där och då. Idag fick jag veta hur jag skulle reagera på riktigt.

Jag sitter med min vän A, som också är stomiopererad, och fikar. Vi har trevligt och babblar i munnen på varandra. Helt plötsligt känner jag att jag blir blöt på magen. Jag rusar upp och säger nej nu jävlar händer det något. Springer till närmsta toalett och drar upp tröjan och ser en blöt fläck på mitt linne. Urostomijäveln har läkt. Tömmer påsen och förstår att det inte gått riktigt så illa som det kunde ha gjort. Stomibandaget har släpt lite i ena kanten och på grund av att påsen nästan var full så har det runnit ut lite urin. Jag kan ta mig hem utan problem och ingen större skada är skedd.

Så jag summerar det i huvudet och tänker att 1: det kunde varit värre (och jävligt mycket bättre), 2: det hände med en person som förstår mer än någon annan, 3: gött att jag har tvättid imorgon, 4: det finns inget bra med cancer.

Ännu en dag känner jag skam över min situation och tänker att faaan vad jag är trött på detta. Då kan man ju undra varför jag väljer att dela med mig om denna fruktansvärt pinsamma historia. Jo för att jag vet att många stomiopererade lider av läkage och jag vet detta kan hända, jag är inte ensam. Det är jävligt obekvämt när det händer, men det är inte fult och man ska inte skämmas.

10 000

Tiotusen meter! Och kronor! har ni nu skänt mig och Ung Cancer.

Håret på mina armar har stått upp konstant sedan jag vaknade i morse. Det här är ingen dröm, det här är verklighet och DET ÄR HELT JÄVLA FANTASTISKT!

Ett litet sår

Trots allt som händer i detta nu och trots all kärlek, inspiration och kämparglöd som jag känner så finns också det där otäcka och skrämmande som aldrig lämnar en som har haft cancer. Det finns många saker som kroppen och hjärnan lär sig att förtränga, fastän minnet av det finns kvar för alltid. En sådan sak kom jag att tänka på häromdagen och sedan dess har jag tänkt skriva ett inlägg om det.

Det är egentligen ingen stor sak, om man tänker på allt jag gått igenom det senaste två åren. Men det var en sak, som gjorde livet lite jobbigare och lite jävligare. Efter operationen den 26:e april 2011 kunde jag inte sitta på cirka två månader. Jag hade ett sår i rumpan (ja, jag skriver det offentligt), som inte ville läka. Det var ett pyttelitet sår på cirka två centimeter, men som trots flera och starka antibiotikakurer fortsatte att vara infekterat och irriterat. Detta gjorde att jag bland annat fick stå upp och äta och mycket tid spenderades i sjukhussängen. Min fina mamma gjorde ett försök till att köpa en liten badring som vi blåste upp och som jag fick ta med mig när jag ville gå ut och sätta mig i vårsolen. Min lilla knotiga rumpa rymdes precis i hålet och det underlättade väl lite, även om det aldrig kändes skönt att sitta ner.

Förnedringen jag kände då, när jag tog min badring under armen och gick ut med mina nära, var extrem. Jag minns att det kändes som allt hade tagits ifrån mig. Jag hade legat på ett operationsbord med mina inre organ på utsidan och dessutom hade de vänt och vridit på mig och sytt och skurit på diverse ställen. Mitt allra intimaste hade blivit genomgånget och visats upp för så många människor. Och när jag satt där på den där jävla badringen så kände jag mig så himla maktlös inför mig situation. Inte nog med att jag knappt kunde gå, jag kunde inte ens sitta som mitt forna jag. Som sagt, allt hade tagits ifrån mig.

Jag vet att jag försökte vara vid gott mod och skoja om den där badringen, för att förnedringen inte skulle svida så förbannat. Det har alltid varit min försvarsmekanism, att skratta åt min situation.

Det jag vill komma till med det här inlägget är det fina i kråksången, nämnligen att det gick över. Precis som det mesta gör. Visst tänker jag ibland på all den smärta jag har gått igenom, men för det mesta tänker jag inte på det alls. Minnet bär jag dock alltid med mig och varje dag utan smärta är en seger.

En seger är också att känna så många underbara människor. Det är väldigt svårt att ta in allt som händer just nu.

Hur många meter köper du?

Jag står, går, andas och lever i ett rus just nu. På mindre än 24 timmar har nästan 500 personer gått med i evenemanget på facebook och köpt massa meter för att jag ska orka åka Vasaloppet. Jag väntar på att få uppdatera er med en konkret siffra på hur långt vi har kommit.

Det finns knappt några ord som kan beskriva det jag känner just nu. Jag har nog sagt ordet fantastiskt minst tusen gånger och tårarna har i princip sprutat i ett. Allt jag kan säga är TACK! Från hela mitt hjärta.

HJÄLP MIG ATT ÅKA VASALOPPET

Jag heter Emma Hellberg och är 26 år. 2010 fick jag diagnosen livmoderhalscancer och genomgick operation, strålning och cellgiftsbehandling. Ett år senare fick jag besked om återfall med spridda tumörer i buken.

Trots detta vägrar jag kompromissa med livet. Jag vill göra alla de saker jag gjorde innan och fullfölja mina drömmar.

En av dessa drömmar är att åka Vasaloppet.
Den 4de mars 2012 sätter jag därför på mig skidorna och åker 90 000 meter, från Sälen till Mora. Stolt bärandes min Ung Cancermössa med texten Fuck Cancer.

Vill du hjälpa mig nå min dröm och ge mig motivationen till att orka? Jag säljer nu varje meter av mitt lopp. För endast 1:- metern. Pengarna går oavkortat till Ung Cancers verksamhet.

Hur många meter vill du köpa?
10, 100 eller 1000 - alla bidrag gör skillnad.

Sätt in pengarna på Ung Cancers bankgiro 705-8878 och märk din betalning med "Jag köper xxx meter till Emma"

Gå med i evenemanget på facebook genom att klicka HÄR.

 

Tillsammans gör vi skillnad!

Energiboost

Jag störtar ut från Ung Cancers kontor, hög på kärlek, energi och socker (det sista efter att ha tryckt i mig en skumraket, två ballerinakakor och tre dumlekolor). Isen under mina fötter gör att jag snubblar och halkar, jag vill komma fram fort och hem till mamma. Berätta för henne vad vi precis har gjort. Hur stolt jag känner mig och hur oerhört tacksam jag är över att känna så många fantastiska, stöttande och givmilda människor. Jag far fram som ett yrväder och ber till någon om att inte bryta benet nu. Det är liksom inte läge för det. Då skulle jag göra väldigt många besvikna. Så jag lugnar ner mig lite och andas in, djupt och långsamt. Och försöker ta in allt, allt som håller på att hända.

Vill ni veta vad jag pratar om? Lägg då energi på att läsa nästa inlägg ordentligt.

Måndag

Idag mår jag bra. Om man då bortser från att jag är stel som en pinne och går som en pensionär.  Nu unnar jag mig ett glas vin, mörk choklad och bara slappar i soffan. Underbart!

Har jag förresten sagt att jag har världens bästa mamma? I vilket fall som helst, det är hon. Bäst av alla. 

Dagen efter

Så. Nu är det officiellt. Jag är inte bara en pussy, jag är en lipsill också. Fast det bjuder jag gärna på. Vi tar allt från början.

I bilen upp till Mora gick snacket om förväntningar och mål. Det pratades kilometertider och vilka sluttider som skulle krävas för att seeda upp sig. Spänningen och nervositeten växte under bilfärden och vi var alla osäkra på hur formen skulle vara. Alla har haft brist på snöträning, så före den här resan var det ingen som var kaxig eller vågade hoppas på för mycket. Jag hade sagt innan att jag endast körde för att få träna, men i takt med att vi närmade oss Mora växte tävlingsdjävulen sig starkare.

På startdagen åt vi en rejäl frukost innan vi åkte med buss till startområdet. Vi la skidorna på plats och hamnade någonstans i mitten av startgruppen. Jag vågade inte känna på varken fäste eller glid, för jag kunde ändå inte göra något åt det då. När startskottet gick så började hela ledet sakta röra sig som en orm framåt. Efter 20 meter ramlar en gubbe framför mig och drar med sig kvinnan som jag låg bakom. Jag hann precis byta spår så att jag slapp undan ett fall och en tung start. Sen började loppet på allvar.

Jag kände direkt att jag hade rätt dåligt glid (och det har jag endast mig själv att skylla). Män och kvinnor stakade förbi mig utan problem, något jag inte är van vid då stakningen är min främsta styrka. Direkt när jag kände det så försvann alla förhoppningar på att seeda upp mig och jag försökte bara fokusera på tekniken och att ta mig fram. Tävlingsdjävulen fick ge vika. Det var några kilometer flack åkning från start, innan den första långa stigningen började. Fem kilometer med ganska rejäla backar. Tekniken har fått lida i höst eftersom jag knappt åkt några längdskidor alls, så det blev ryckig och mödosam åkning uppför.

Det kändes rätt tungt i kroppen under hela loppet. De beryktade Lundbäcksbackarna sög av mina krafter och kändes inte alls lika lättbestigna som under Vasaloppet förra året. Eftersom det var en ganska tung start så kom det en del negativa tankar tidigt. Det var inte något som tyngde mig, men jag märkte att jag inte hade den positiva känslan i kroppen. Fast så kom jag på att jag faktiskt inte hade ont någonstans. Magen var i fin form och gjorde inget väsen av sig. Jag kände varken av operationsärren, som får mig att se ut som en Schweizerost, eller en enda krämpa till följd av det jag varit med om. När jag kom på det så blev jag så fantastiskt glad att positiviteten kom tillbaka till mig.

Efter vätskekontrollen i Hökberg följde välförtjänta nedförsbackar som var så härliga att åka i och därefter var sträckan in till mål ganska snäll. Jag trodde att det skulle bli min starkaste sträcka med då fick jag brottas med ryggont, samma ryggont som kom till mig när det återstod två mil under senaste Vasaloppet. Det är mina ryggmuskler som är för svaga helt enkelt. Det gick inte att öka, utan jag fick fokusera på att bara ta mig i framåt. Jag och Sören (oj vad glad han såg ut när han gick i mål!) hade haft följe en bit, men den sista milen fick jag släppa hans rygg och se honom glida ifrån mig. Tävlingsmänniskan blev bitter, men när jag sedan kom till Moraparken sköljde känslorna över mig. Då insåg jag att jag skulle gå i mål och jag började gråta hejdlöst. Det fanns ingen runtomkring mig och jag lyckades trycka tillbaka tårarna och gjorde ett försök att spurta in i mål.

Dennna oerhörda känsla när man får korsa mållinjen är speciell och var något alldels extra detta loppet. Ryggen värkte, men jag var så oerhört glad över att få gå i mål. Min vän H filmade mig den sista biten och kom sedan framspringande som en galen sportjournalist och ställde den obligatoriska frågan: Hur känns det? Och jag svarade: Jag är nöjd. Väldigt nöjd. Då stängde han av kameran och sen började jag lipa igen. Damen som hjälpte mig ta av nummerlappen sa att nu är det över och jag hulkade till svar jag är bara så glad. En ipren, en dusch och en fet pizza på det och jag mådde bättre än jag gjort på länge. Resan jag har gjort, och fortfarande gör, är helt obeskrivlig och tillfredsställelesen efter igår är svår att klä i ord.

Jag är otroligt stolt över att jag tog mig i mål. 44 kilometer på 4.02.43. Jag är inte helt nöjd med tiden, för jag hade velat vara starkare. Då är det kanske mer rätt att säga: jag är inte nöjd över att jag fick cancer, men fan vad jag ska sparka dig i arslet.

Tusen tack för att ni hejade på mig!

Sista förberedelserna

Väntar på att jag ska ta bussen till Norrköping. Har just vallat skidorna så mycket som jag kan förebereda innan jag vet exakt hur vädret kommer att bli. Det betyder att jag har fixat glid och lagt en base binder på fästzonen och värmt in. Eftersom jag ska åka dit med bland annat H, aka "regnbågsvallaren", så känner jag mig trygg med att hur vädret än blir, så har han den vallan som krävs. Risken för att valla bort sig finns alltid, men det verkar i alla fall som att vi slipper plusgrader och töväder. Det underlättar en hel del.

Har kollat packningen tusen gånger. Är alla stomiprylar med? Har jag lagt ner pjäxorna? Nervositeten börjar komma på riktigt nu. Jag är förväntansfull och peppad och tycker att det ska bli så himla kul att få åka skidor. Att loppet dessutom är samma sträcka som Halvvasan och att jag kommer få gå i mål i Mora, gör det ännu lite bättre. Jag kommer försöka tanka positiva mentala bilder för att ha något att fokusera på. Nästa gång jag åker den sträckan, så har jag redan 4,6 skidmil i benen och kommer börja bli trött på riktigt. Då gäller det att kunna använda hjärnan till att pusha kroppen till  sitt yttersta.

Vad gäller kolhydratuppladdning blir detta ett lopp att testa sig fram. Jag vågar inte proppa i mig mat eftersom magen är så svajig och jag vill inte riskera att inte kunna ställa upp på grund av den. Jag har köpt ordentligt med geler som jag ska ta under loppet och ska försöka ladda med så mycket vätska som möjligt. Annars kör jag på att äta så normalt som möjligt. Jag kommer dock att försöka få i mig lite mer kolhydrater i form av dryck och russin, det kommer i alla fall inte påverka magen åt fel håll. Pasta och bananer är däremot stoppande, så det tar jag det lugnt med.

Jag märker att jag börjar snöa in och bli nördig. Hur mycket kan ni bry er egentligen?
I vilket fall som helst: Heja på mig på lördag klockan 11. Då går starten!

Ungcancer.se

Träffade Julia och Jennie på Ung Cancer i måndags. Det var dags att hämta mössorna som vi ska åka Stafettvasan i. De är, förutom sjukt snygga, också väldigt bekväma. Perfekt tjocka för att åka skidor i! Vill ni också ha en så snygg mössa: gå då in och köp en här.

När jag gick hem från deras kontor var jag fylld med kärlek, positivitet, inspiration och glädje. De är så otroligt viktiga för oss unga vuxna cancerdrabbade. De ser varje person och de ger av hela sig själva i allt de gör. Aldrig någonsin tidigare har jag träffat så kreativa och fantastiska människor. Underbara ni!

Vill ni också göra skillnad? Gå då in på deras hemsida och läs om hur du kan bli stödmedlem eller köpa snygga prylar. Vänta inte, gör det idag!

Vila

I helgen var det vila som stod på schemat. Väldigt välbehövligt efter en vecka med tung träning. Jag sov mycket och åt massa gott. Precis vad man ska unna sig emellanåt.

Igår och idag har jag kört två hårda styrkepass med min sjukgymnast. Överkropp ena dagen och ben och bål andra dagen. Nu blir det faktiskt mer vila. Imorgon åker jag till vänner i Norrköping och på fredag går bilen mot Mora och det stundande seedningsloppet. Jag är lite nervös, men det är väl som det ska vara.

Jag håller tummarna för att magen är med mig i helgen. Den har strulat lite i början på veckan, vilket gör mig lite orolig. Kraven är låga inför loppet, så det får gå som det går. Jag ser bara fram emot att få åka lite skidor igen.

Tack för att ni tror på mig.

Mål

I juni 2011 bestämde jag mig för att jag skulle åka Stafettvasan i mars 2012. Jag fick ett mejl från H som är den som har tagit tag i lagindelning, anmälan, stugbokning och hetsat fram deltagare i fyllevad, sedan vi åkte Stafettvasan första gången ihop 2010. I mejlet frågade han vilka som var på 2012:s upplaga. Jag minns att jag låg i sjukhussängen, efter min andra operation där de tog bort tre tumörer i fettväven i buken, och tänkte att fan vad jag ser fram emot den dagen! Jag skrev ett kort svar, visst var jag på. I det skicket jag var då så var målet att åka nio kilometer och att, tillsammans med mina vänner, få åka Stafettvasan för tredje året i rad.

Sommaren blev till höst och jag mådde lite bättre för varje dag som gick, men jag var fortfarande väldigt ledsen över min situation. Jag stirrade mig blind på hindren som mina två stomier skulle innebära och inte på att det faktiskt skulle vara möjligt att åka Vasaloppet. När jag väl bestämde mig för att ställa upp även i det så fick jag en enorm morot att kämpa för. Då ändrades målet till att jag ville stå i startfållan den fjärde mars och få känna att jag mådde bra. Målet då var att få känna gemenskapen med alla andra som skulle åka, om jag tog mig runt eller inte, spelade faktiskt ingen roll. 

Med tiden som jag har tränat upp mig och blivit starkare har också mål nummer två ändrats. Lite ofrivilligt, men samtidigt helt ofrånkomligt. Jag är en tävlingsmänniska och jag vill alltid göra mitt bästa. Nu ska jag komma runt, det finns inget annat (oförutsedda saker kan inträffa, men får jag och utrustning vara hel och ren så ska det gå). Målet nu är att åka från Sälen till Mora under tio timmar.

Vem tror att jag kommer att klara det?

Om stomier

Så här ligger det till.

Jag har en colostomi, det betyder att jag har en stomi på tjocktarmen. Man kan också ha en stomi på tunntarmen, detta kallas ilieostomi. På mig har de tagit bort ändtarm, men hela tjocktarmen och tunntarmen (förutom den del som de tillverkat min urostomi av) är kvar. Vad betyder detta? Jo, att jag har lika bra näringsupptag som vem som helst och man behöver inte tänka på att få i sig extra vätska eller salter. Dessutom är det så att om man har en stomi på tjocktarmen så kan man göra något som heter irrigation. Det är när man ger sig själv ett lavemang och tömmer tarmen på dess innehåll. Ungefär som när ni andra vanliga skiter, helt enkelt. Detta gör jag varje dag och därefter behöver jag inte byta påsen på magen eftersom det inte kommer något i den. Att jag dessutom kan ha en liten påse, endast som skydd, gör att jag nästan ser helt normal ut. Nu fungerar inte detta med irrigation helt optimalt för mig ännu. Skam den som ger sig! Det får bli att ta upp det med stomiterapeuten som jag ska besöka om två veckor.

(Allmänt nödrop! Ni andra där ute som har en colostomi. Hur gör ni och hur fungerar det för er?)

Sen är det ju så att jag också har en urostomi, eller en Bricker som sjukvårdspersonalen säger. Det betyder att de har tagit bort hela min urinblåsa och gjort en kanal av 30 centimeter tunntarm som är kopplad till mina (3!) urinledare, vilken leder till stomiöppningen. Denna är inte min bästa vän. Jag hatar den. För den innebär att jag ständigt har en påse med urin på magen och ni alla kan ju gissa att det är lagom sexigt. Det finns dock sätt att komma ifrån detta på. Dels kan jag ha små mickropåsar, inte större än max 10 centimeter i diameter, när jag vill göra något som att t.ex. bada eller (kors i taket) ha sex. Dels så finns det en operation man kan genomgå för att göra om denna lilla anordning. Då tar man ytterligare 70 centimeter av min tunntarm till att göra något som kallas Kocks blåsa. I princip innebär det att man gör en urinblåsa av min tarm. Jag kommer fortfarande ha en stomiöppning, men jag kommer att tömma blåsan med hjälp av en slang och endast ha ett litet plåster för öppningen. Denna operation ska jag göra i mars, direkt efter vasaloppet och jag hoppas så att den operationen går bra. Det känns som det kommer ge mig ett helt annat, och bättre, liv.

Så jag sätter mitt hopp till Kocks och att irrigeringen kommer att fungera bättre för mig. Då känns det som att jag kommer att få ett värdigt och bra liv.

Är det någon som har mer ingående frågor angående detta så får ni gärna skicka ett mejl så ska jag försöka svara så gott jag kan.

En bättre människa?

Det finns de som kan säga till mig: Men visst har du blivit en bättre människa nu. Orden ekar i huvudet och jag vill bara smocka till personen som utalar dem. För det känns som ett hån och som att jag ska vara tacksam för att detta har hänt. För utan att få cancer så hade jag inte varit den jag är idag. Tydligen.

Visst har jag blivit en annan människa. Visst tar jag inte längre någonting för givet och visst uppskattar jag små saker lite, lite mer nu än vad jag gjorde tidigare. Men faktum är att jag var bra nog som människa innan jag fick cancer. Jag behövde inte bli bättre. Jag behövde inte lära mig att livet är kort, för det hade jag redan bittert fått erfara när min pappa gick bort när jag var 17 år gammal. Jag behövde inte lära mig att ta bättre hand om mig själv, för jag har alltid tagit hand om mig själv och min kropp. Kanske behövde jag bli lite snällare mot mig själv, men det hade jag nog kunnat bli även utan cancer.

Det finns inte en enda bra sak med cancer och jag hatar att folk kan säga att det kommer något bra med allt ont. För mig är det en spark rakt i magen, en spottloska rakt i mitt ansikte, en käftsmäll utan dess like. Här har du. Baff! 

Fine. Jag har lärt mig saker om mig själv som jag inte visste innan. Jag har lärt mig att jag klarar av saker som jag aldrig tidigare trodde att jag skulle göra. Fast ärligt talat. Jag hade klarat mig bra utan det. Jag är inte tacksam på något sätt, inte det minsta. Jag har blivit berövad min ungdom, min kropp, min förmåga att föda barn, min naivitet och det enda jag har fått är dödsångest. Jag har fan inte fått något annat av den jävla sjukdomen.

Det finns inget bra med cancer. Inte. Ett. Jävla. Skit.

Milen i Skatås

Efter att ha pratat med min sjukgymnast igår så bestämde vi att jag ska försöka mig på lite längre konditionspass för att öka uthålligheten. Jag har blivit ganska stark nu och det har gjort mig mer explosiv, men ska jag åka skidor i tio timmar så behöver jag muskler som orkar jobba länge. Eftersom jag är så mesig på rullskidorna så kom vi fram till att jag skulle ge mig på att springa 8:an i Skatås. Lugnt och försiktigt, med fokus på att försöka orka hela vägen runt.

När jag kom till Skatås idag så ändrade jag mig. Jag bestämde mig för att utmana mig själv på riktigt. Mycket för att 8:an mest är en tråkig transportsträcka, medan milen är en naturupplevelse. Jag har alltid älskat att springa den, men jag kommer inte ihåg när jag gjorde det sist. Så jag satte på Röyksopps album Junior och började springa, lugnt och försiktigt.

Var tvungen att stanna en gång och se på när naturen visade upp sig. Jag har alltid gillat att vara ute, men med de senaste årens händelser har jag nog börjat uppskatta det ännu mer. Det finns knappt något som är mycket bättre än att få vara ute i skogen när solen lyser och det är vindstilla. Varesig jag går, åker skidor eller springer är det så rofyllt och det ger mig så mycket energi. Naturen är mitt livselexir, utan den hade jag inte kunnat fungera.

Det tog mig en timma, nio minuter och tjugoen sekunder att jag mig runt. Och satan vad stolt jag är att jag klarade det.

Intersportloppet

Är nu anmäld till Intersportloppet som går av stapeln 21/1. Det är ett 44 km långt lopp som är seedningsgrundande för Vasaloppet. Fast jag ska inte åka för att seeda upp mig, någon sådan ambition har jag inte i år, däremot behöver jag träna mer skidåkning och då blir detta ett bra tillfälle.

Tack till underbara syster och N för att ni gör det möjligt. Kärlek!

Mjölksyra väntar

Peppar och laddar inför kvällens spinningpass. Idag ska jag spinna skiten ur mig!

Uppdatering: Jag har nog aldrig känt mig så stark på en spinningcykel tidigare. Adrenalinet pumpade i hela kroppen och jag snurrade på motståndsknappen gång på gång för att öka motståndet. Jämför jag med det första spinningpasset jag gjorde i september, när jag ännu inte hade gjort min sista cellgiftsbehandling, känns det som ett skämt. Ett skämt att jag tagit mig till den nivån jag är idag. Jag tackar min fantastiska kropp för att den arbetar med mig och att jag kan lita på den igen. Jag har varit så besviken på och känt mig förråd av min kropp, att vi nu är vänner igen betyder allt. Jag är till och med stolt när jag tittar på mig själv i spegeln.  Det är stort.

Cellgift

Cellgifter lämnar en obehaglig doft efter sig. Om jag skulle förklara hur det känns så skulle jag nog beskriva det som en bakfull mardröm där illamåendet är fruktansvärt plågsamt, men som inte försvinner hur mycket du än spyr. Ångesten kokar och fyller ditt huvud med depressivitet, stark nog att du ska önska livet ur dig, hur glad du än är över att just leva. Att cellgifter dessutom, väldigt ofta, tar ifrån dig rätten att vara du genom att bidra med håravfall, viktnedgång (eller viktuppgång) och fysisk nedbrytning är liksom toppen av botten. Sen att cellgifterna är det som ska göra dig frisk, men som under tiden är din värsta fiende, gör upplevelsen än mer makaber. Jag önskar att ingen behövde genomgå det.

Totalt har jag gjort nio cellgiftsbehandlingar. Tre förra året och sex under denna sommar och höst. Det är svårt att beskriva i ord hur det känns att veta att man har ett halvårs behandling framför sig. Man vill bara kunna snabbspola livet och trycka på play först när allt är över, men det fungerar ju inte så. Man måste orka, man måste acceptera och man måste fortsätta leva. På vilket sätt man gör det, är en annan historia. Denna sommaren har varit den värsta i mitt liv och det är många sekvenser jag inte ens kommer ihåg för att jag mådde så dåligt. Jag var nere i den djupaste avgrunden, innan jag efter min fjärde behandling kunde se slutet på helvetet. Då började jag kunna räkna ner, även om det inte fanns en enda del i min kropp som ville göra de sista två behandlingarna.

Jag frågade min onkolog noga hur evidensen såg ut kring antalet cellgiftsbehandlingar. Jag var så nära på att säga Stop, nu räcker det! efter min tredje behandling, men hon lyckades övertyga mig. Det fanns stark evidens för att sex behandlingar gav bättre effekt än fyra, men det fanns ingen evidens att åtta var bättre än sex. Tur för mig, i det fallet. Otur om det visar sig att de där sex behandlingarna inte har hjälpt.

Vad i hela världen tar jag mig till då?

Tour de ski

Jag har spenderat en stor del av helgen framför tv:n och Tour de ski. Inspirationen är total! Hellner, Kalla, Northug, Cologna, Björgen, Kowalczyk och Johaug är alla fantastiska att titta på. Jag försöker kolla in tekniken så mycket jag kan, men mest av allt älskar jag att se hur de med sin metala styrka kan bestämma sig för att komma ikapp, hålla i och vinna. Det krävs en fantastisk fysik för att kunna åka som de gör, men det krävs också ett psyke av unik karaktär. Där kan jag känna igen mig mycket.