Nedräkning

En vecka kvar.

Det närmar sig och det går fort nu. Smärtan i lungan är i princip borta och jag kan andas in djupt, nästan hela vägen, utan att det känns. Hoppet och drömmen lever i allra högsta grad.

Under morgonens spinningpass tänkte jag på hur långt jag faktiskt har kommit och att jag redan innan loppet har startat, känner mig som en vinnare. Jag har vunnit genom att ta mig dit jag är. Hur loppet än går på söndag, så kan jag vara galet nöjd och stolt. För, för cirka fem månader sedan var min kropp i så dåligt skick att jag inte ens kunde sitta utan att det stramade i lårens baksidor. Stegen jag tog var både små och oerhört påfrestande på kroppen. För att inte tala om mitt första spinningpass. Tunn som en sticka, med cvk:en fullt synlig på mitt beniga bröst tog jag mig mödosamt mig igenom den en timmes långa cykelturen. När vi skulle strecha efteråt fick jag inte ens upp foten mot rumpan så att jag kunde töja lårens framsida på grund av att jag var så orörlig. Då trodde jag aldrig att min kropp skulle återhämta sig på det sättet den gjort. Även om jag inte kan kalla mig rölig eller smidig idag heller. Men ändå. Skillnaden är enorm.

Med en vecka kvar så börjar fjärilarna flyga i magen, men det är en bra nervositet. Jag ser väldigt mycket fram emot nästa söndag, fast jag vet att resan kommer att bli lång och tuff. Jag kommer under veckan hinna nojja sönder mig inför hur vädret ska bli och för en massa saker som kan hända innan starten väl gått, men jag ska också passa på att njuta. Njuta av att vara här jag är idag och av att jag mår så bra som jag gör. Jag trodde inte för en sekund på att denna dagen skulle komma när jag mådde som sämst i somras.

Jag ska försöka att hålla er uppdaterade varje dag denna veckan. Imorgon gör jag sista träningspasset med min sjukgymnast och på tisdag tänkte jag tömma kroppen med ett hårt spinningpass.  Sen blir det vila.

Mantrat fortsätter. Jag kommer hinna bli frisk. Jag kommer kunna åka Vasaloppet. Jag kommer att nå mitt mål.